Champions League-finalen 2005 mellan AC Milan och Liverpool FC har gått till historien som en av de mest dramatiska fotbollsmatcherna genom tiderna. Den spelades den 25 maj på Atatürk Olympiastadion i Istanbul, och det som började som en ensidig affär förvandlades till ett mirakel.
Startelvor och tränare
AC Milan (Tränare: Carlo Ancelotti):
- Målvakt: Dida
- Försvar: Cafu, Alessandro Nesta, Jaap Stam, Paolo Maldini (kapten)
- Mittfält: Gennaro Gattuso, Andrea Pirlo, Clarence Seedorf, Kaká
- Anfall: Hernán Crespo, Andriy Shevchenko
Liverpool FC (Tränare: Rafael Benítez):
- Målvakt: Jerzy Dudek
- Försvar: Steve Finnan, Jamie Carragher, Sami Hyypiä, Djimi Traoré
- Mittfält: Xabi Alonso, Steven Gerrard (kapten), John Arne Riise, Harry Kewell
- Anfall: Milan Baroš, Luis García
Första halvlek: Milan dominans
AC Milan tog ledningen redan i den första minuten när Paolo Maldini volleysköt in bollen efter en frispark av Pirlo. Milan fortsatte att dominera spelet och Hernán Crespo gjorde två mål innan paus, det andra efter en magnifik framspelning av Kaká. Liverpool gick till halvtidsvilan med ett 0-3-underläge och matchen verkade avgjord.
Halvtidens omklädningsrum: Kaos och frustration
När Liverpool-spelarna gick in i omklädningsrummet var det tyst. Blickarna var sänkta, kroppsspråket avslöjade uppgivenhet. Tränaren Rafael Benítez hade en monumental uppgift framför sig. Men det som verkligen tände en gnista i laget var Steven Gerrards ord – lagkaptenen som aldrig gav upp, oavsett hur mörkt det såg ut.
Det exakta innehållet i Gerrards tal har inte dokumenterats ord för ord, men spelare och vittnen från den kvällen har beskrivit det som både kraftfullt och inspirerande. Gerrard ska ha ställt sig upp och påmint laget om deras stolthet, deras fans och vad det innebär att spela för Liverpool Football Club.
Han sägs ha sagt något i stil med:
”Vi kan inte gå ut och låta oss förödmjukas. Det här är vår klubb, våra fans – vi måste visa att vi bryr oss. Det är inte över än. Vi ger inte upp.”
Hans röst skar igenom tystnaden, och det var tydligt att han menade varje ord.
Taktiska ändringar av Rafael Benítez
I paus tog Benítez ett djärvt beslut genom att byta ut Steve Finnan mot Dietmar Hamann och gå över till en 3-5-2-formation. Detta gav Liverpool ett starkare grepp om mittfältet och stängde ned Milans kreativitet centralt. Steven Gerrard fick en friare roll att stödja anfallet, vilket visade sig vara avgörande.
Andra halvlek: Upphämtningen
Liverpool påbörjade en otrolig comeback inom loppet av sex minuter.
- Steven Gerrard reducerade till 1-3 med en nick i 54:e minuten efter ett perfekt inlägg av John Arne Riise.
- Vladimír Šmícer, som kommit in för en skadad Harry Kewell i första halvlek, gjorde 2-3 med ett distansskott två minuter senare.
- I 60:e minuten kvitterade Xabi Alonso på en straff som Dida först räddade, men Alonso slog in returen.
Publiken och spelarna var i chock. Liverpool hade kvitterat och matchen stod nu och vägde.
Förlängning och straffdramatik
Trots flera chanser, inte minst en fantastisk dubbelräddning av Jerzy Dudek på ett avslut från Shevchenko, slutade förlängningen mållös. Straffar fick avgöra.
I straffsparksläggningen blev Jerzy Dudek Liverpools hjälte. Han använde ”spaghetti legs”-tekniken för att psyka Milan-spelarna och räddade bland annat den avgörande straffen från Shevchenko. Liverpool vann straffsparksläggningen med 3-2 och lyfte pokalen.
Efterspel: Vad spelarna och tränarna har sagt
- Steven Gerrard har kallat matchen sitt livs största prestation: ”Jag tänkte inte på pokalen i paus, jag tänkte bara på att försöka rädda vår stolthet.”
- Carlo Ancelotti beskrev upplevelsen som en av de svåraste i sin karriär: ”Vi hade matchen i våra händer, men vi tappade koncentrationen under ett kort ögonblick och betalade priset.”
- Jerzy Dudek har sagt: ”Det var som om något gudomligt hände. Jag kände en otrolig kraft när jag stod på linjen under straffarna.”
Betydelsen av matchen
Finalen 2005 är en påminnelse om fotbollens oförutsägbarhet och kraften i att aldrig ge upp. Liverpool skrev historia och matchen har blivit en symbol för kampen mot övermakten. Det är inte bara en final; det är en legend.
Vad tycker du om ”Miraklet i Istanbul”? Var det den största finalen någonsin?